Ipad 3!

Jag har bara ägt min iPad 2 i några månader och om någon ungått att fatta det så kan jag påminna att jag är helt frälst. När den nya iPaden med det fåniga namnet iPad 3rd generation annonserades var jag till en början måttligt intresserad. Visst, bättre skärm och bättre kamera… Yeah yeah, whatever.

 

Dock har det ju öppnats en helt ny dimension i musikmakandet på iPaden sedan jag upptäckte att man kan importera samplade instrument i exs-format. Dessutom har Rockstar Games kommit på den finurliga idéen att bygga på hypen i väntan på GTA5 och nu närmast Max Payne 3 genom att släppa gamla klassiker till iPad. Smart, må jag säga. De hade ju kunnat släppt dem till t ex Playstation Network men vad hade hänt då? Folk hade förmodligen tyckt det var lite kul en stund och sen hade man tyckt att grafiken var rätt kass osv. Dessutom hade det förmodligen bara tilltalat oss gamla rävar som spelade de här spelen när de kom ut. MEN! När man nu släpper dem på iPad är det plötsligt cutting edge eftersom det ligger på nivån vad iPad med sin ändå rätt begränsade kapacitet klarar. Det är nya kontroller och ett helt nytt sätt att spela dem. Och man kan göra det precis var som helst! Släppet av GTA3 var ganska kul och underhållande, men jag upplevde att kontrollerna kändes en aning klumpiga. Häromdagen släppte de dock Max Payne 1 och det funkade desto bättre! Jag är en bra bit på vägen att klara det och ÄLSKAR kontrollerna. Visst, för vissa precisionsmoment som t ex drömsekvenserna blir det lite besvärligt men i dessa fall får man möjligheten att skippa dem när man dött. Nu hoppas jag att de släpper tvåan också innan trean kommer. Och man hade givetvis inte bangat för GTA Vice City som jag fortfarande håller som favorit av GTA-spelen.

 

Alltså. I takt med att feta spel släpps till iPad, och att man kan ladda den med samplade instrument, tar de 16 GB jag har i den lätt slut. Jag har dessutom märkt att den minnesmässigt verkar fungera som en mobiltelefon, dvs att det lediga utrymme man har även utgör det arbetsminne som finns tillgängligt. När den nästan är helt full klarar den t ex inte att läsa in vissa stora exs-instrument som den klarar när man frigjort utrymme. Störigt! Jag kan lugnt säga att jag blivit hookad på det här med mobil inspelning och bara för kanske en vecka sen satt jag o kollade priserna på Macbook Pro:s för att hitta en lösning att få bättre kraft. Men hur jag än vände o vred var det svårt att hitta nåt om kändes ok till rätt pris. Då slog tanken mig: Varför inte fortsätta bygga på det vinnande konceptet? Även en laptop är ju trots allt rätt klumpig och iPaden har ju i mångt o mycket vad som krävs för att stimulera kreativiteten. Därför slog jag slag i saken och beställde en iPad 3 på 64 GB. Det bör räcka ett tag. Iofs kommer nyttan vara begränsad innan ett jailbreak kommit, men om jag fattat saken rätt verkar det inte alltför långt borta.

 

Den som lever får se…

Getting serious with the iPad…

Förutom en hel del värk, värk och lite mer värk har det på sistone faktiskt funnits en del glädje i mitt liv också.

Exempelvis släpptes nyligen Mario Party 9 (bilden ovan) och det var en mycket angenäm överraskning. Jag har nämligen samlat på mig ALLA Mario Party spelen sedan det fullkomligt überbriljanta Mario Party 3 (till Nintendo 64). Tråkigt nog har inga av uppföljarna kunnat mäta sig med trean. Tills nu! Nian är grymt underhållande och Wii Remoten används tack o lov på ett smakfullt sätt dvs man behöver inte stå o hoppa o svinga den till vart o varannat minigame. Det lilla tetrisliknande bonusspelet Castle Clearout är bara det värt priset! Matilda har någon utomjordisk begåvning för det så jag får leva med att för det mesta bli totalt köttad, men det bjuder vi på. Tur att varken hon eller jag är dåliga förlorare. Det händer ju att jag köttar henne i andra spel så att…

PS3:an lär gå varm i år också. Väntar ivrigt på Twisted Metal som vi lirade hemma hos Såne häromdan. Han tog det kanontrevliga initiativet att bjuda oss, Linus och lite annat fölk på dricka-öl-och-spela-TV-spelskväll. Vi fick ju mest stryk eftersom det befann sig en del trüe härdcöre gamers i rummet, men som sagt… Tur att vi inte är dåliga förlorare. Hursomhelst, Twisted Metal påminde en hel del om det gamla goa bilköttarspelet Carmageddon så det var ju givet att jag var tvungen att införskaffa det. Utöver detta släpps snart Max Payne 3 som jag givetvis förbokat. Ja, det förutsätter förstås att Rockstar Games inte får fnatt igen och flyttar fram releasedatumet. Egentligen var det ju satt releasedatum i mars och innan dess har det snackats hur jävla länge som helst att det var på gång. Senare i år kommer Borderlands 2, även det kan bli en riktigt fet release. Så TV-spelsåret ser bra ut, minst sagt.

På musikfronten har det också hänt lite. Bl a köpte jag på mig en Roland SPD-30 Octapad:

Jag har enbart positivt att säga om den. Padsen har jäkligt schysst respons och studs – man kan t o m spela virvlar på dem. De inbyggda ljuden är heller inte så tokiga, även om jag redan innan jag köpt den i princip hade bestämt att använda den för att trigga samplade instrument i min nya Mac Mini (något som för övrigt funkar kanon). Phrase Loop-funktionen är givetvis riktigt nice. Det enda som jag saknade var att man utan en fotpedal inte riktigt får känslan som att spela ”riktiga” trummor. Men hallå… Den har ingångar för ett antal olika externa pads! Så givetvis kunde jag inte låta bli att köpa en Roland V-Drums KD-9 Kick Pad (och en hyfsat billig Pearl fotpedal):

Även KD-9 har funkat suveränt bra. Rolands område verkar vara digitala trummor numera… Så här smärtfritt kan man tyvärr inte säga att min Roland Juno-G synth funkat. Till skillnad från de här digital trumprylarna är ju responsen i synthen fullständigt katastrofal… vilket är lite synd med tanke på att den har rätt schyssta ljud och en del funktioner som kunde varit RIKTIGT bra om själva klaviaturen och systemprogramvaran levt upp till förväntningarna. Oh well.

Vad gäller musiken måste jag dock säga att min iPad med Garageband fortfarande är det mest inspirerande verktyget. Nyligen släppte Apple dessutom en uppdatering till appen och jag.höll.på.att.DÖÖÖ (av lycka).

Numer finns en step editor i Garageband!!! Och en trevlig överraskning var att de dessutom slängt in STRÅKAR i uppdateringen. De låter t o m hyfsat bra! För dessa erbjuds, precis som för övriga instrument i appen, auto play funktion (eller vad de nu kallar det). Man väljer ackord och kan välja mellan ett antal olika ”riff” som spelas och kan även välja att spela tre olika varianter av varje ”riff”. Det som är intressant nu är att man med editorn kan gå in och redigera ett sådant ”riff” efter att man spelat in det i sin låt. Med andra ord kan man hitta en slinga som ligger nära det man är ute efter och sedan redigera så slingan låter exakt som man tänkt sig. Bra tänkt där, Apple! Det är precis så man vill jobba med musik: Man snor lite här och lite där och skräddarsyr det sedan till något som är ens eget.

Dessutom upptäckte jag häromdagen något MYCKET intressant: EXS24 Samplern som ingår i Garageband-appen verkar ganska harm(läs:värde)lös till en början. Ok, man kan spela in en sampling och sträcka den old-school så man kan spela den över hela klaviaturen. Man verkar inte ens kunna exportera de samplingar man spelat in. ”Äh, fuck it” tänkte man och använde aldrig den igen. Tills jag utforskade filsystemet i min jailbreakade iPad och insåg att man ju kan prova att stoppa in lite mer avancerade exs-instrument i mappen där de man spelat in ligger! Sagt o gjort, jag plockade lite instrument som ingår i Logic och kopierade över dem. Och Garageband läser in dem! Just det, EXS-samplern i iPaden verkar nästan 100% kompatibel med desktopvarianten!!! Vad innebär då detta? Jo, plötsligt är man inte alls begränsad till de i somliga fall ganska fattiga instrumenten i Garageband-appen. Basarna är ju rätt kassa och trumseten är inte heller så mycket att skryta med. Well, ett par av Logics EXS-basar låter jävligt mycket fetare. Och velocity-baserade multisamplingar, keyswitch, modulation wheel-styrning, aftertouch (förmodar jag – dock ej testat) mm funkar klockrent. Jag kör numer den gamla klassikern Drumkit From Hell (just det, originalet!) i iPaden och det är grymt nice. Inte minst eftersom DFH hade en ganska originell mappning som lämpade sig väl för att spelas på en midiklaviatur. De samplade helt enkelt både höger och vänster hand för varje trumma och mappade dem så alla högerslagen ligger till höger på klaviaturen och alla vänsterslagen till vänster. Förr tyckte jag att den mappningen var extremt irriterande eftersom jag programmerade alla trummor och då vill man ju helst ha GM-mappning så man enkelt kan testa olika mjukvarutrumset. Men på iPaden är det ju faktiskt enklare att bara SPELA snarare än att programmera allt från scratch. Inte minst sedan jag köpt Line6:s tjusiga Mobile Keys 49 som har en dedikerad utgång för iPad:

Tillräckligt stora tangenter för att fingrarna ska få plats, tillräckligt många tangenter för att man ska kunna spela med hyfsad ”bredd” men ändå ett mobilt utförande. Det gillas! Ingångar för sustain- och expressionpedaler är också trevligt att hitta i ett mobilt keyboard.

What else? Well, jag köpte Apogee Jam idag. Det är ett gitarrinterface till iPaden. Jag har visserligen varit nöjd med Line6:s MobileIn beträffande ljudkvalitet och i synnerhet deras egen app låter ju RIKTIGT bra. MEN! (Och det är ett stort MEN) Vad i helvete tänkte Line6 på när de utformade det här interfacets form och utförande? Det tenderar efter en stund att långsamt glida UR dockkontakten på iPaden! Sjukt irriterande. Dessutom har man ingen ingångsvolymsstyrning vilket är störigt om man har en källa som antingen är så svag att den knappt hörs (SM-58) eller så stark att den distar (ett keyboard t ex). Eftersom jag kommer använda Garageband i princip uteslutande spelar Line6:s mycket trevliga app ingen roll (och den funkar ändå bara med MobileIn). Därför tror jag att jag kommer vara sjukt nöjd med Apogee Jam. Väntar dessutom på Apogee MiC och efter det kommer jag fanimig ha vad jag behöver för att spela in seriöst med min iPad. AAAAAAHH!

Frågor på det?

My body, the hand grenade

Sällan trodde jag att ett Hole-citat skulle falla mig särskilt i smaken längre men titeln på detta inlägg summerar ganska väl hur jag känner för min egen kropp just nu. Det känns lite som att gå o bära på en osäkrad handgranat. Man får ta det jävligt försiktigt för den verkar ju kunna smälla när som helst (och gör det uppenbarligen lite då o då).

Jag har aldrig varit mycket av en klämkäck människa, och det kan väl knappast påstås vara min strävan att bli just så klämkäck heller. Men lite positivare önskar jag att jag kunde vara… Jag avundas dem som kan bryta sig på femtielva ställen samtidigt som de har cancer och gonorré – och ändå strålar som en sol av positiv energi. Sån är inte jag och det är rätt jobbigt. När jag har ont någonstans så fullkomligt äter smärtan upp mig. Jag vill ignorera den och fokusera på annat men det går liksom inte. Jag vill tänka att det säkert inte är nåt farligt, det går säkert över… men min kropp vägrar gå med på det. Och jag avskyr verkligen att gå till läkaren. Jag A-V-S-K-Y-R det! Ändå släpar jag mig dit för att få insikt vad i helvete man ska ta sig till för att få slut på eländet. Vad händer? De gör lite tafatta undersökningar, lyssnar på ett halvt öra och konstaterar sedan att de inte vet vad det är och därför säkert inte är nåt farligt. O… k? Sedan går man och har ont och vet inte riktigt vad man ska ta sig till när ett par läkare kollat och gjort samma undersökningar och alla konstaterat att de inte vet varför man har ont och det därför antagligen inte är nåt att oroa sig för.

Ja, jag har haft problem med värk i drygt en månad nu. Värk när jag sitter, värk när jag står. Värk när jag står stilla och värk när jag går. Det varierar när det värker som mest, går fram och tillbaka. Men det verkar aldrig gå över. Det suger och är väldigt irriterande. Inte minst när man varit borta från jobbet en del för att gå till läkare och de bara SLÄPPER det när de inte vet vad det beror på. ”Ta värktabletter” säger de och det gör jag när det gör som ondast. Ibland funkar det, ibland inte. Men man kan ju inte käka värktabletter i tid o otid när man inte ens vet varför man har ont och vad det beror på!?

Ja, så var det det här med den positiva attityden (eller brist på sådan). Jag ogillar att vara så här negativ. Tänk vad skönt det vore att vara som alla dem som är glada och framåt i alla lägen! Som kan ta ett nederlag med ett léende och alltid stå rakryggat med blicken framåt. Som sakligt och självsäkert kan argumentera för sin sak utan att darra på rösten och får alla i sin närhet att känna sig väl till mods. Sån är inte jag. Jag orkar inte med människor som bara suger energi och inte kan acceptera mig för den jag är – och eftersom tyvärr större delen av ens omgivning tenderar att ingå i den kategorin innebär det att jag inte har särskilt mycket vänner. Men det lustiga är att jag inte bryr mig särskilt mycket.

Det är väl närmast lite tabubelagt i vår Facebook-ifierade värld, där man tävlar om vem som har flest vänner i popularitetsracet, att säga så här men sanningen är den att min älskade Matilda fyller större delen av mina behov. Kärlek, vänskap, sex, stöd, trygghet. Vi går på konserter, spelar TV-spel, lyssnar på musik, kollar på film, har djupa diskussioner om allt och inget, skrattar, gråter, kramas, äter och sover tillsammans. Vad mer behöver man här i livet?

Jag är så oerhört glad och tacksam att jag till slut fick träffa denna underbara människa och tvillingsjäl. Jag älskar henne så och skulle aldrig kunna leva utan henne.

Ranelid har helt rätt i att kärleken det största miraklet. Dock måste jag säga att det var lite av ett hån mot kärleken att rapa upp det på ett så oengagerat och förlöjligande sätt till nån slags halvmodern eurodisco…

Hahaha!

Så jävla bra.